Back in school
Igår träffade jag Maran i Västerås. Det är alltid lika kul att träffa henne, för vi lever så olika liv, hon och jag. Jag blir så orolig när Maran berättar saker för mig som hon har problem med, jag vill liksom klappa på huvudet och åka hem till henne och laga mat och packa matsäck till jobbet. Fast det får jag ju inte göra. Men jag försöker vara ett stöd iallafall. Jag kommer alltid vara hönsmamma åt mina kompisar, det är en ful ovana jag har.
Grejen är ju det att alla mina vänner påverkar mig på olika vis. Maran får mig att ifrågasätta vad fan jag håller på med, mina planer för framtiden och om jag ens borde ha en pojkvän. Så jag blir alltid rastlös och sur när jag kommer ifrån våra möten. Vilket inte är så populärt hemma...
Sen har jag ju Thaisandla, som tog flyget till Thailand och vägrar komma hem igen. Bara en sådan sak, våga åka dit själv, ta en divemaster kurs och klara av det. Beundransvärt! Får mig att stampa fötter här hemma i frostsverige...
Sen har vi Albin, som tog alla sina sparpengar, sket i att hon hade en estetiskbildexamen och flyttade till sthlm för att plugga på hårakademin. Hon ska bli frisör. Hon, som alltid haft ett svallande självförtroende har helt plötsligt bara insett att hon tamejfan klarar av allt. Man blir så stolt! När jag är med Albin blir jag alltid sjutton år och vill ha svart hår igen, lyssna på Guns´n roses och göra låtsasaerobics i ettan på ringvägen.
Sen har vi Wildängeln, som flytt och sprungit all världens väg, halva sitt liv nästan. Nu har hon funnit tyngdpunkten i en man, en stad, och ett yrke. Helt fantastiskt. När vi umgås står tiden liksom still på något sätt. Allt blir en dröm och jag är sex år, åtta år, och vi simmar i kanalen och hyperläser pocketböcker vareviga sommar tillsammans. It´s an understanding.
Och så Jossejos, som har fått stå ut med så himla mycket de senaste åren. Aldrig på rätt sida med turen. Jag vill baka in henne i en berlock och bära henne med mig så hon aldrig mer ska behöva lida eller hamna i fara. När jag är med Josse så blir vi båda fem år yngre och kan dregla över Johnny Depp i flera timmar. Vi äter chokladglass och får skrattanfall och spyr. Jossejos har klarat av sjukt mycket i sitt korta liv. Jag hoppas hon hittar en styrka att orka med massor med år till.
Mina älskade vänner.
Proppmätt
Jag och Gringobingopäronpung (min älskare och man) handlade när jag kom hem. Vi åt lasagne (som vi lagat själva) och åt en skitgooood efterätt som förgyllde hela dagen. Vaniljglass med stekt banan, valnötskross, riven choklad i massor och ett stänk av sirap. M-mm! Nu är jag spyfärdig och ska släpa mig in i duschen. Tänkte bara visa att jag faktiskt gjorde lite idag i skolan, ändå. Men nu går tydligen mitt internet så jävulskt segt så det blir inga bilder förrän imorgon! Hah.
Och så här ser alltså porträttet ut just nu. Ja, då vet ni det.
Ja, så här såg det ut när jag förtvivlat försökte ge första hjälpen till Camillas blomma som jag oavsiktligt råkat glömma vattna medan hon är i Sydafrika. Lyckligtvis har den börjat rycka upp sig nu. Fortsättning följer!
Ett stänk av oro
Jag har hjärtklappning.
Jag hör hur hjärtat klappar i otakt.
Det trycker jättekonstigt mot bröstet.
Jag väntar på ett hundraprocentigt svar.
Jag vill veta säkert.
Om jag fick bestämma, så skulle du bara ha gömt dig. Du kanske bara är blyg?
Dom var bara slarviga, och tittade inte tillräckligt noga! Du finns visst!
Åh, vad underbart det vore, att få se dig snurra runt, göra volter, konster, kullerbyttor...
Du står på händer och ropar; ?Titta mamma! Titta!?.
Och jag kommer att le, Jimmy kommer att le. Och vi ber barnmorskan ta ett kort så vi kan ta med oss hem och sätta på kylskåpet. Ett kort i svart och vitt.
Men jag vet ju egentligen att det inte är så. Du fanns nog aldrig, det är nog det mest troliga. Du byggde ett bo och inredde så fint, så fint, men du flyttade aldrig in. Du orkade aldrig bli en människa. Vårt barn.
Och nu väntar jag på att vakna upp mitt i natten, skrikandes för allt det varma, röda som kommer rinna ner på nya sängen. Smärtan som ett skott och jag kommer sitta i duschen tills solen går upp, gråtandes.
Och du, du kommer rinna ner i avloppet, som om du vore en hårtuss från en hårborste.
Jag kommer vinka åt dig, jag lovar. Jag ska stryka dig över din ryggradslösa rygg och viska; ?Hejdå min älskade... hejdå.?
Jag kommer vara lika orolig varje gång.
När jag så dig i fredags såg du ut som en myra.
Så himla liten och jag tänkte, det där kan väl aldrig bli vårt barn.
Vi får väl se.
Jag hör hur hjärtat klappar i otakt.
Det trycker jättekonstigt mot bröstet.
Jag väntar på ett hundraprocentigt svar.
Jag vill veta säkert.
Om jag fick bestämma, så skulle du bara ha gömt dig. Du kanske bara är blyg?
Dom var bara slarviga, och tittade inte tillräckligt noga! Du finns visst!
Åh, vad underbart det vore, att få se dig snurra runt, göra volter, konster, kullerbyttor...
Du står på händer och ropar; ?Titta mamma! Titta!?.
Och jag kommer att le, Jimmy kommer att le. Och vi ber barnmorskan ta ett kort så vi kan ta med oss hem och sätta på kylskåpet. Ett kort i svart och vitt.
Men jag vet ju egentligen att det inte är så. Du fanns nog aldrig, det är nog det mest troliga. Du byggde ett bo och inredde så fint, så fint, men du flyttade aldrig in. Du orkade aldrig bli en människa. Vårt barn.
Och nu väntar jag på att vakna upp mitt i natten, skrikandes för allt det varma, röda som kommer rinna ner på nya sängen. Smärtan som ett skott och jag kommer sitta i duschen tills solen går upp, gråtandes.
Och du, du kommer rinna ner i avloppet, som om du vore en hårtuss från en hårborste.
Jag kommer vinka åt dig, jag lovar. Jag ska stryka dig över din ryggradslösa rygg och viska; ?Hejdå min älskade... hejdå.?
Jag kommer vara lika orolig varje gång.
När jag så dig i fredags såg du ut som en myra.
Så himla liten och jag tänkte, det där kan väl aldrig bli vårt barn.
Vi får väl se.
Längtar tillbaka
Jag kommer hela tiden på mig själv med gråten i halsen. Jag har blivit en emonörd! Jag vet inte om det var all upp-pepp inför Cure som gjorde allt så himla känslosamt. Lyssnar just nu på "Doing the Unstuck" och minns minns minns tillbaka till högstadiet och hur allt kunde lösas med musik.
Jag var nyligen i Dublin med Sarababe (bilden) och vi shoppade loss litegrann. Dock inte så mycket på snobbgatorna, men destomer i lumpkvarteren som är för himla mysiga. Hittade en skitsnygg väska i skinn (fejk såklart) med en grym rosett i gult leopardtyg. Bästa köpet var nog dock Bad Brains skivan hett tips till dom som gillar grym, snabb punk. Första bilden illustrerar hur megabra vi hade det en eftermiddag när vi vilade på vandrarhemmet. En skitbra bok som ALLA borde läsa, "Bitterfittan" av Maria Svedal. Och Ben and Jerry´s borde alla äta, men det vet ni nog redan. Boken iallafall, så jävla klockren!
"Bitterfittan är en vildsint uppgörelse med kärleksmyten, moderskapet och hela skitkulturen som tenderar att färga allt i falskt kukrosa. En roman, en självbiografi, ett reportage om identitet, sexistisk socialisering och en av de viktigaste kvinnofrågorna: hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med dem vi älskar?"
Ni kanske tycker att den låter skittrist, men jag lovar den är så jävla rolig! Och har en twist av allt. Jag fick en chock när jag insåg hur mycket jag faktiskt själv varit med om, som hon beskriver i boken. LÄS DEN!!
Hur som, det här med emo. Jag jobbade i fredags, natt, och hade inget annat för mig än att kolla på Let´s Dance. Det var dags för Mat-Tina att äntra dansgolvet och hon var ju bara för käck i sitt gröna fjäderfodral. När domarna sedan ger henne toppbetyg (fyra tior) ler jag med hela ansiktet och känner hur tårar av glädje börjar tränga upp i tårkanalen. NU FÅR DET FAN VARA NOG! Vad är det som sker?
The Cure
Igår övernattade jag i Stockholm hos Alinababe. Vi skulle ju gå och se The Cure! Mina förväntningar var inte alls höga, eftersom jag bara hört dåliga saker från sist de spelade i Sverige (arvikafestivalen 02). Och hur kul brukar det vara att höra gamla avdankade gubbar som vägrar ge upp drömmarna om en eventuell comeback...
Jag kan tala om att det var allt annat än gubbigt. Jag kände mig seriöst som femton år igen, då jag med svartaste solglasen hade Cure i hörlurarna en hel vinter. Ojojoj, jag blev minst sagt imponerad!
Klockrent. Magiskt. Tårdrypande.
Man förstod knappt att det var live förrän ett litet rundgångstjut ekade i publikhavet.
Citat ur dagens DN.
"The Cures konsert på Hovet är inte lika hjärtslitande. Men väldigt underhållande. Och väldigt lång. Robert Smith har alltid gillat maratonspelningar - tvärtemot punktraditionen som påbjuder korta gig - och den här kvällen överträffar han sig själv. Under tre timmar får vi höra 36 (!) låtar som täcker de flesta stilar som gruppen utforskat: kantig postpunk ("10.15 Saturday night"), psykedeliskt fuzzat Jimi Hendrix-mangel ("The kiss"), nihilistisk goth ("Play for today"), gnistrande, episk romantik ("Pictures of you") och vimsig lekfullhet ("Let's go to bed")." - Fredrik Strage
De hade lagt upp allting så jävla fint. Perfekta övergångar och uppladdning inför varje gammal goding.
Klockrent helt enkelt. Och jag är så himla glad att jag fick uppleva detta med en pudding som liksom jag, älskar The Cure. Inte en enda låt saknade jag under mastodontgiget. Bloody perfect!
Läs hela recensionen på http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1323&a=741463
Jag kan tala om att det var allt annat än gubbigt. Jag kände mig seriöst som femton år igen, då jag med svartaste solglasen hade Cure i hörlurarna en hel vinter. Ojojoj, jag blev minst sagt imponerad!
Klockrent. Magiskt. Tårdrypande.
Man förstod knappt att det var live förrän ett litet rundgångstjut ekade i publikhavet.
Citat ur dagens DN.
"The Cures konsert på Hovet är inte lika hjärtslitande. Men väldigt underhållande. Och väldigt lång. Robert Smith har alltid gillat maratonspelningar - tvärtemot punktraditionen som påbjuder korta gig - och den här kvällen överträffar han sig själv. Under tre timmar får vi höra 36 (!) låtar som täcker de flesta stilar som gruppen utforskat: kantig postpunk ("10.15 Saturday night"), psykedeliskt fuzzat Jimi Hendrix-mangel ("The kiss"), nihilistisk goth ("Play for today"), gnistrande, episk romantik ("Pictures of you") och vimsig lekfullhet ("Let's go to bed")." - Fredrik Strage
De hade lagt upp allting så jävla fint. Perfekta övergångar och uppladdning inför varje gammal goding.
Klockrent helt enkelt. Och jag är så himla glad att jag fick uppleva detta med en pudding som liksom jag, älskar The Cure. Inte en enda låt saknade jag under mastodontgiget. Bloody perfect!
Läs hela recensionen på http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1323&a=741463
