Barn som haft RS

Att leva med sviterna efter att ha haft RS-virus är varken lätt eller roligt. Ni som läst bloggen länge vet att Ilon insjuknade redan levnadsdag tre eller något sånt, och vi fick akut åka in till Västerås. Efter två dagar hade han lunginflammation och vi blev akut transporterade till Karolinska i Stockholm. En tuff jäkla resa, men han klarade det bra, trots att det tog tid. Det här var ändå i början av mars månad, RS brukar inte ha sin prime-time då, men det här året (2011) var verkligen speciellt.
 
Efter det kom en tid av ständig oro. Rinner det snor? BÖRJA INHALERA! Hostar han? IN TILL AKUTEN. Vi hade fått stenhårda instruktioner av läkarna. Det var verkligen så, vi hade inhalationsmask, kortison, luftrörsvidgande, men ibland räckte inte ens det. Många nätter på akuten blev det, inhalera adrenalin och kortison och hela fadderullan. Men han fixade det. I takt med att han växte behövde vi mer och mer sällan använda inhalationer. Och en vacker dag kastade jag bort masken.
 
Dock behövde vi sprayen, men det är som vanligt, man ska inte ropa hej...
Jag har dessutom försökt ompröva hans personförsäkring, den hann jag nämligen aldrig skicka in, men har fått avslag två gånger hittills. Dels pga att han fortfarande har besvär av sviterna och dels för att de utöver RS-viruset då, hittade ett blåsljud på hjärtat. Inget farligt, men försäkringsbolaget väntar på att det ska växa igen.
 
Hur som helst, idag när Ilon är förkyld så sätter det sig såklart värre på luftvägarna. Han har inte jättesvårt att få upp slem, men det låter mycket om honom när han hostar, kanske för att han får ta i mer. Dessutom hostar han väldigt länge efter att ha varit sjuk. Han är idag pigg t.ex, men snorig fortfarande, och börjar han springa så börjar han hosta slem och det tar liksom inte slut förrän han får andnöd, typ. Så kan det te sig, småbarnsåren. 
 
Vill ni minnas tillbaka kan ni läsa om den värsta tiden i mitt liv här.
Föräldraskap, Ilon | |
Upp