Någon slags lugn

Jag har blivit sjuk, händer faktiskt väldigt sällan numer. Hela systemet bara lade av efter Prag. Just ja, har jag sagt att jag varit i Prag? Det var magiskt på så många sätt som jag ska berätta om en annan gång.
Just nu sitter jag här, helt matt efter att ha skrikit med hes röst (eftersom jag helt tappade rösten för tre dagar sedan) på mitt barn ikväll. GÅ OCH DUSCHA ELLER GÅ OCH LÄGG DIG! Skrek jag. Eller försökte då. Jag vet inte vad det är med honom men det är som att det inte går att bearbeta honom längre.
 
Alltså, vi känner vårt barn, Dante har stor integritet och accepterar inte att "bara göra" utan förklaring. Därför gjorde jag honom tidigt medveten om att det skulle duschas denna kväll, Ilon fick börja, just för att Dante skulle hinna bearbeta tanken att det snart var hans tur. När det sedan är hans tur sätter jag på duschen så det är klart, säger att duschen är redo han kan nu klä av sig. Då säger han att han inte vill duscha. Ok.
Jag förklarar att det var tre dagar sedan han duschade och att man under de dagarna hinner samla på sig damm, smuts, svett, pollen mm och att man faktiskt bör duscha då och då för att få bort allt det. Jag ger honom en vettig förklaring och anledning, tycker jag iallafall. Han säger: Nej. Jag tänker inte duscha. Min ton börjar bli frustrerad redan här, jag blir stressad av att höra hur vattnet dånar i badrummet. Slööööseeeriiiii. Jag förklarar att det är dags, även om han inte är sugen så behöver han göra detta nu. Han säger: Nej. Jag tänker inte duscha. Vi håller på sådär i säkert tre minuter, fram och tillbaka. Pulsen ökar. Sedan gör jag alla fel jag sagt till mig själv att jag aldrig ska göra som förälder. Jag uppmanar honom, strängt att HOPPA IN I DUSCHEN, NU. Han säger nej. Jag säger: GÖR SOM JAG SÄGER, DU SKA DUSCHA! Han säger nej. Jag ställer ett ultimatum och hotar med att om han inte tänker duscha får han faktiskt gå upp och lägga sig. Inget hjälper. Jag blir så frustrerad att jag skriker. Han skriker tillbaka. Jag minns inte ens vad vi säger. Sedan bär jag honom till trappen där han blir sittandes och skriker att han hatar mig. Jag pekar med hela handen och säger GÅ UPP NU! Han skriker och slår i väggen. Jag går därifrån och är tyst. Inget jag gör kan göra situationen bättre. 
 
Efter en lång stund går jag till soffan. Han kommer dit. Jag frågar om det är något särskilt han tänker på eftersom han valt att komma ner? Han säger: Jag ville komma bara. Ok. Jag försöker formulera mig så att det ska framgå om han hunnit reflektera över det som hände. Han säger inte så mycket. Jag pausar tv:n. Man kan göra det 2017, det är helt sjukt. Jag vet.
 
Vi pratar om (ok jag pratar) att vi faktiskt är en familj och att vi alla måste respektera varandra. Jag säger saker som: Jag och pappa blir ledsna när du inte lyssnar på oss. Vi vill inte vara föräldrar som skriker och bråkar. Jag säger att jag förstår att man inte har lust att duscha, men att man ibland måste göra saker man inte vill. Vi blir ledsna. Jag säger förlåt för att det blev som det blev. Inombords skäms jag eftersom jag brustit i min föräldraroll. Jag har ett ansvar som vuxen. Jag vill inte skrika, hota, förminska, nedvärdera eller skamma mina barn. Ändå har jag precis gjort allt det. Jag får det att låta som allt var hans fel. Men hur hade jag kunnat gjort annorlunda? Jag frågar honom det, efter att han duschat och jag kammat honom, klippt hans tår och kramat honom (så hårt man nu får krama en snart nioåring). Jag frågar, kan du inte berätta hur vi kan göra det bättre? Men han vet inte.
 
När jag läst klart godnattboken med hostig röst och hållt hans hand en stund så blundar han. Och han ser precis ut som den där 1,5-åringen som slogs för att vi bara sade nej hela tiden. När vi slutade med det och började förklara saker för honom slutade han vara frustrerad. Jag ser 3-åringen som älskade ord och pussel men som kunde bli arg om det inte blev som han tänkt. Jag ser 5-åringen full av empati och ångest över döden. Som började förstå hur många olika sidor livet kunde ha. På förskolan kunde man bli retad över sina kläder. Hemma hade man världens gulligaste lillebror som man älskade mest av allt. Jag ser en frustrerad snart 9-åring som försöker slå sig fri. Bli lite egen och bestämma själv. Jag känner mig vilsen och måste verkligen börja träna på hur jag formulerar mig med honom som en människa, inte som ett litet barn....
 
 
Dante, Föräldraskap | | En kommentar |

Dante sju år!

 
Så blev han liksom sju år. Helt sinnessjukt att tiden får gå så här fort. 
Våran ettaplätta, både läser och skriver och räknar på eget bevåg. Nu har han äntligen kommit in i rutinerna igen med ändringarna på fritids och skolan. Det är lite annorlunda att börja ettan. Han är så go, omtänksam och mån om familjen. Älskar att bara vara hemma (precis som sin far...). Nu är han helt inne i Minecraft och vill gärna forska på nätet för att bli inspirerad till nya byggen och äventyr. Så himla smart unge. Vi älskar dig hjärtat!
 
Dante | | Kommentera |

Världens bästa 6-åring!


Idag blir våran stora lilla kille sex år! Tufft senaste år har det varit, men vi är på väg ur det nu. In i säkerheten, tryggheten och glädjen. Fina Dantis. Klok sedan födseln, så gammal redan som liten. Älskade du.
Dagens, Dante | | Kommentera |
Upp