Stackars kroppen




Testade köra igenom mitt nya program från sjukgymnasten.... Alltså.... Wow. Avskyr träning, kanske ännu mer nu. 

Men vad gör man inte för att ta revansch på kroppen? Kasta in handduken innan 30 är inte ett alternativ. 

När jag var 16-17 år och lyckats skolka/maska mig igenom tio års skolgymnastik, fritidsaktiviteter och annat jobbigt svettigt, så började kroppen ge upp. Jag orkade i n g e n t i n g. 

Man kan inte säga att två graviditeter gjorde mig friskare. Visst tog jag tag i viktnedgången emellan barnen, 37 kg var ingen höjdare för redan kassa leder och fogar och inte 20 kg heller. Men det var inte förrän hösten 2011, eller ska jag vara ärlig var det nog inte förrän hösten efter, som jag verkligen förstod vikten och nyttan av en stark kropp. 

Vi har bara en kropp.
Hade jag vetat då, att min kropp skulle må så kasst idag, skulle jag aldrig förkastat den som jag gjorde. 

Jag har foglossning, ledvärk, höftvärk, muskelvärk, överrörliga leder som blir överansträngda och konstiga oförklarliga smärtor som kommer och går dagligen. I ryggen, nacken och bröstkorgen. 

Det är fruktansvärt, att vara 28 år och ha värk när man går upp på morgonen, och värk när man går och lägger sig. 

Nu är det nog!!
Dagens, Djupheter | | Kommentera |

Tunga timmar

Ibland bara går det inte.
En har gjort allt i sin makt, kramat varenda möjlighet ur trasan som är ens liv. Men det enda som blev kvar var en småfuktig duk, utan spänst och hopp. 
Ibland bara går det inte.
En annan har försökt hålla ihop, ansträngt sig tills en inte kunde mer. Men lyckades ändå inte. Det brast och ingenstans förstod någon.
 
Ibland i livet hamnar en på ställen en verkligen inte hade planerat.
Eller, rätt ofta hittar en sig själv på platser, i en handling eller i ett vinddrag som forcerar en i totalt motsatt riktning. Och vad kan vi göra, annat än att drivas med? När så stormen slutligen lagt sig kan vi se på förödelsen och ta tag i det som komma skall. Resa oss ur askan, börja om från ruta ett och bejaka att det kommer te sig annorlunda ett tag, men att slutet kommer bli bra ändå.
Men först ska vi sörja, sörja för att det inte blev som vi tänkt.
 
 
Djupheter | | Kommentera |

Vill bara yttra mig

 
 
hur han stod kvar när jag skrek
tog diskussionen
höll i mig när jag försökte fly
och höll om mig så länge jag behövde
 
han visade mig sin värld
och hur jag var en del av den
kanske den största
och hur jag klev ur min bubbla
 
jag ville ge tillbaka 
allt och lite till
jag bar våra barn
och formade vårt hem
 
tillsammans växte vi upp 
växte upp till vuxna
vi smakade på döden
och hur vi skapat något större
 
verkligheten kom ikapp
vi gick igenom prövning efter prövning
vi fick rynkor och gråa hår
kom aldrig ur känslan av att vara fast i allt
 
men därnere i avgrundens jävla djup
hittade vi tillbaka till varandra
vi hittade en väg upp
och vi klev ur tillsammans
 
 
 
 
Alltså ni vet ju att jag kammat hem högsta vinsten i manslotteriet.
Och idag vet jag det själv också. 
Aldrigaldrigaldrig vill jag vara utan min Jimmy, för utan honom är jag inte hel. 
 
 
Djupheter | | Kommentera |
Upp