Grattis till mig själv!

 
Jag är den bästa mamman jag kan vara.
Och det duger gott.
 
Jag älskar alla mina barn, det är en stormig kärleksrelation med mycket känslor. Mest pirriga, glada, lyckotårskänslor. Men också knut i magen, ångest i hjärnan och nervösbajskänslor. De gör mig galen och hög av lycka, samtidigt. De får mig att gå upp på morgonen trots att jag knappt hunnit somna. De får mig att lära mig laga mat, samordna scheman och planera semestrar. De är mitt allt, och jag är deras mamma. Jag kommer alltid älska er, underbara barn.
 
Föräldraskap, Hjärta | | Kommentera |

Våran bästa tripp, eller hur vi kom till Prag

 
Redan innan jul visste jag att laget skulle få möjlighet att spela match i Prag i Maj. Helt sjuuukt vilket bra sammanträffande! Jag lade upp detta för Jimmy (som likt Dante är en sådan person som gärna har extra tid för att bearbeta saker) att detta kunde bli den mest maxade helgen ever! Inte nog med att vi skulle få sova HELT SJÄLVA, OSTÖRDA I TRE NÄTTER, vi skulle dessutom få hälsa på Alice och Mårten i deras hem, se en ny stad, äta och dricka gott och spela roller derby! Jag lade fram det som att det här, det här är vi värda! Efter att ha struntat i oss själva i flera år, skippat att uppmärksamma årsdagar, bröllopsdagar, snålat in på egna födelsedagar, struntat i julklappar os.v. så tänkte vi (jag) att DETTA BLIR VÅR HELG! YAAAAAZ
Så gick bilen sönder och åt upp alla våra sparpengar. I januari gick kylen sönder. I februari fick ingen av oss lön.
 
Ja ni hör ju, ödet ba: HAHAHAHA!!!1#
Vi bröt ihop och kom igen. Snålade ännu mer. Vände på slantar. Tömde sparbössor. Hade totalt köpstopp.
Till slut hade vi råd med EN biljett. Surt, minst sagt.
Sen skrev jag lite ironiskt på ista att: Haha, ni kan väl sponsra min man så vi kan få umgås lite någongång? Lol. 
Och så skapades taggen #freejimmy
 
Här tänker jag passa på att tacka er som swishade bidrag, helt sjukt fint gjort. Att ni tänker på oss, UNNAR oss en sådan fin handling är bara.... så jäkla mycket hjärta. <3 För det gjorde folk, helt otroligt!
Mest vill jag tacka Mårten, syrrans sambo. Som mitt i natten swishade ca 85% av Jimmys biljettkostnad. Alltså den lyckan, är nästan svår att sätta ord på. Det blev verklighet, mamma sade: JAG TAR BARNEN! Och så var det liksom bokat och klart. Efterföljande tre veckor bestod av ångest inför att lämna bort barnen (alltså barnen var ju hemma, det var vi som var borta) och att flyga. Som riktiga wuzzies bölade vi ca en timme innan skjutsen till Arlanda kom. Men så fort jag satte mig i bilen var det bara framåååååååt! Jag längtade efter varma vindar, umgås med mina syskon (sade jag att brorsan skulle med också?) att få sova ostört och vara Stina och Jimmy ett tag. Så blev det.
 
 
Lägenheten låg inne i stan, högt upp!
 
 
Det var så gött att strosa runt med syrran, fatta att jag inte träffat henne sedan jul?! Typ ett halvår!! Vi gick runt på gatorna, kikade på konstiga saker, hittade ett schysst texmex ställe som vi käkade på. Riktigt gott!
 
 
Vi mötte upp fler kompisar och hamnade på en bar.
 
 
Eftersom brorsan och hans tjej också bodde hos Alice och Mårten kunde vi gosa med Wally, våra barns kusin. Hon har blivit ett halvår och det var skönt att kunna stilla bebisbehovet på morgonen. Efter lite frukost begav vi oss ut på lite bakgator för att hitta vägen upp genom en park, mot en staty med väldig utsikt. Sagt och gjort, letandet började!
 
 
Här är statyn. Efter en miljon trappsteg.
 
 
Efter den trippen behövde vi lunch! Vi mötte upp brorsan med familj och åt på Vegan Land, goooott!
 
 
Sedan var det dags att mötas upp i hallen. Jag var ändå där för ett mission, att vinna en derbymatch.
 
 
Så här såg jag ut efter min comeback efter 1,5 år!!
 
 
Vi vann inte, men det var så jävla gött ändå.
 
 
Laget skulle på efterfest, vi ville äta först. Syrran visade oss ett schysst ställe där jag och Jimmy åt pizza. Det var riktigt gott. Ni vet alla att det är sjukt billigt i Prag va? Vi levde som kingz and queenz.
 
 
Vi stannade till i närmsta butiken och köpte med öl och godis till lägenheten istället för att dra ut på efterfesten. Vi var helt slut.
 
 
 
Ännu ett mysigt ställe! Frukostmeny, kan vara bästa idén! Så gott!
 
 
Vidare till Alice skola! Det har hunnit bli söndag, och efterföljande torsdag skulle hon ha screening och avslutningsceremoni. Hennes slutprojkt var i princip klart. Hon har gått filmskola alltså.
 
 
Vi gick en konst och kulturrunda med hela lägenhetsligan. Fantastiskt väder och fina miljöer! 
 
 
Vi gick upp i en park, kollade på creepy konst, åt glass, gick upp för världens drygaste backe, kollade in slottet/kyrkan. Oklart vad det var. Det kom lite regn, men det var aldrig kallt.
 
 
 
Vi åt jäkligt god lunch på ett hak nedanför "berget", kändes typiskt Tjeckiskt med kokt bröd och kött på ben.
 
 
Sedan var vi på ölfestival! bästa sortens festival. Hade kunnat vara där hela helgen.
 
 
Sedan gick vi runt på stan hela kvällen. Jag åt en glassbulle till kvällsmat, Jimmy blev lurad på en dyr korv. Vi kollade på allt folk som kollade på den där klockan. Vi gick ännu mer. På kvällen stod min mätare på 24000 steg.
 
 
 
 Sista morgonen i hissen. Eller alltså, vi är i hissen, på väg ner till affären. Vi bodde inte i hissen.
 
 
Äntligen hemma! Lagom till eftermiddagskaffet var vi hemma. Vi körde provsmakning på kvällen av random Tjeckiskt godis vi köpte i affären innan hemresan. Hemma var nästan allt sig likt. Mamma och Ole hade varit lite rastlösa och stylat om vår framsida och fixat jättefint i trädgården. Så himla lyxigt! Allt hade gått bra med alla barn, Ilon sov borta med farmor och farfar på lördagen och då var även Dante hemma hos sin bästis Melwin. Lovis, hon hade varit glad hela helgen. Sådan lättnad. 
 
 
 
TACK ALLA INBLANDADE FÖR ATT NI HJÄLPTE OSS GÖRA DETTA MÖJLIGT. Tack vänner och familj för att ni ställer upp och unnar oss detta. Tack tack tack.
 
 
Dagens, Föräldraskap, Hjärta | | Kommentera |

Någon slags lugn

Jag har blivit sjuk, händer faktiskt väldigt sällan numer. Hela systemet bara lade av efter Prag. Just ja, har jag sagt att jag varit i Prag? Det var magiskt på så många sätt som jag ska berätta om en annan gång.
Just nu sitter jag här, helt matt efter att ha skrikit med hes röst (eftersom jag helt tappade rösten för tre dagar sedan) på mitt barn ikväll. GÅ OCH DUSCHA ELLER GÅ OCH LÄGG DIG! Skrek jag. Eller försökte då. Jag vet inte vad det är med honom men det är som att det inte går att bearbeta honom längre.
 
Alltså, vi känner vårt barn, Dante har stor integritet och accepterar inte att "bara göra" utan förklaring. Därför gjorde jag honom tidigt medveten om att det skulle duschas denna kväll, Ilon fick börja, just för att Dante skulle hinna bearbeta tanken att det snart var hans tur. När det sedan är hans tur sätter jag på duschen så det är klart, säger att duschen är redo han kan nu klä av sig. Då säger han att han inte vill duscha. Ok.
Jag förklarar att det var tre dagar sedan han duschade och att man under de dagarna hinner samla på sig damm, smuts, svett, pollen mm och att man faktiskt bör duscha då och då för att få bort allt det. Jag ger honom en vettig förklaring och anledning, tycker jag iallafall. Han säger: Nej. Jag tänker inte duscha. Min ton börjar bli frustrerad redan här, jag blir stressad av att höra hur vattnet dånar i badrummet. Slööööseeeriiiii. Jag förklarar att det är dags, även om han inte är sugen så behöver han göra detta nu. Han säger: Nej. Jag tänker inte duscha. Vi håller på sådär i säkert tre minuter, fram och tillbaka. Pulsen ökar. Sedan gör jag alla fel jag sagt till mig själv att jag aldrig ska göra som förälder. Jag uppmanar honom, strängt att HOPPA IN I DUSCHEN, NU. Han säger nej. Jag säger: GÖR SOM JAG SÄGER, DU SKA DUSCHA! Han säger nej. Jag ställer ett ultimatum och hotar med att om han inte tänker duscha får han faktiskt gå upp och lägga sig. Inget hjälper. Jag blir så frustrerad att jag skriker. Han skriker tillbaka. Jag minns inte ens vad vi säger. Sedan bär jag honom till trappen där han blir sittandes och skriker att han hatar mig. Jag pekar med hela handen och säger GÅ UPP NU! Han skriker och slår i väggen. Jag går därifrån och är tyst. Inget jag gör kan göra situationen bättre. 
 
Efter en lång stund går jag till soffan. Han kommer dit. Jag frågar om det är något särskilt han tänker på eftersom han valt att komma ner? Han säger: Jag ville komma bara. Ok. Jag försöker formulera mig så att det ska framgå om han hunnit reflektera över det som hände. Han säger inte så mycket. Jag pausar tv:n. Man kan göra det 2017, det är helt sjukt. Jag vet.
 
Vi pratar om (ok jag pratar) att vi faktiskt är en familj och att vi alla måste respektera varandra. Jag säger saker som: Jag och pappa blir ledsna när du inte lyssnar på oss. Vi vill inte vara föräldrar som skriker och bråkar. Jag säger att jag förstår att man inte har lust att duscha, men att man ibland måste göra saker man inte vill. Vi blir ledsna. Jag säger förlåt för att det blev som det blev. Inombords skäms jag eftersom jag brustit i min föräldraroll. Jag har ett ansvar som vuxen. Jag vill inte skrika, hota, förminska, nedvärdera eller skamma mina barn. Ändå har jag precis gjort allt det. Jag får det att låta som allt var hans fel. Men hur hade jag kunnat gjort annorlunda? Jag frågar honom det, efter att han duschat och jag kammat honom, klippt hans tår och kramat honom (så hårt man nu får krama en snart nioåring). Jag frågar, kan du inte berätta hur vi kan göra det bättre? Men han vet inte.
 
När jag läst klart godnattboken med hostig röst och hållt hans hand en stund så blundar han. Och han ser precis ut som den där 1,5-åringen som slogs för att vi bara sade nej hela tiden. När vi slutade med det och började förklara saker för honom slutade han vara frustrerad. Jag ser 3-åringen som älskade ord och pussel men som kunde bli arg om det inte blev som han tänkt. Jag ser 5-åringen full av empati och ångest över döden. Som började förstå hur många olika sidor livet kunde ha. På förskolan kunde man bli retad över sina kläder. Hemma hade man världens gulligaste lillebror som man älskade mest av allt. Jag ser en frustrerad snart 9-åring som försöker slå sig fri. Bli lite egen och bestämma själv. Jag känner mig vilsen och måste verkligen börja träna på hur jag formulerar mig med honom som en människa, inte som ett litet barn....
 
 
Dante, Föräldraskap | | En kommentar |
Upp