Jag älskar när barnen river och leker själva/tillsammans och håller sig sysselsatta medan jag får tid att röja undan efter maten. Men känslan när man sätter på barnkanalen och de får titta på bolibompa.... alltså det är guld värt. En stund i soffan i absolut lugn och ro.... ah....

 

Åh, önskar jag hade massor med pengar så jag kunde dela ut den här boken till alla skolor och förskolor i byn där jag bor. Alternativt att kommunen köpte in ett gäng. Boken tar upp massor med matnyttigt för både föräldrar och pedagoger och är fullspäckad med handfasta tips om hur du kan göra när du känner dig rådvill inför många situationer som kan vara svåra att tackla.

I det stora hela handlar det om att kunna ge sitt barn 100 möjligheter, istället för två. Kille och tjej är två möjligheter, världen är full av andra. En liten grej kan vara att sluta kategorisera ditt barn i vilket kön det tillhör. Om du hela tiden säger: "Kom nu killen/killar/tjejen/tjejer" så blir det det första ditt barn kommer känna tillhörighet till. "Ok, jag är en kille, hon ropar på mig". Och redan där finns grunden för hur han ska bete sig och samspela med andra. Alla tjejer där, alla killar där. Oskrivna regler och lagar. Varför skulle man vilja ha det så? Då är det väl bättre att använda ordet barn? Så barnet känner att det är ett barn, och inte nödvändigtvis en snippa eller snopp.

När jag pratar om sånt här med Jimmy tror han jag menar att man ska byta ut allt med tjej till kille och tvärtom. Att om man köper rosa till killar och blått till tjejer så är det det som är poängen. Men det är inte det jag menar. Man ska inte tvinga någon till något, man ska bara tänka sig för och ge sitt barn fler val. I lek tillexempel, om killarna på dagis leker pang du är död, så kanske några av dom kan vara ambulanser och läkare som räddar de som blivit skjutna? Vad händer om Barbie får mantel och Batman hämtar sina batbarn på dagis?

 

Det jag mest vill komma bort ifrån är den uppmuntran barnen får, av att få sitt utseénde kommenterat HELA tiden. På dagis, hemma, när man är på besök, på BVC.... överallt blir de MATADE med "Cool tröja", "Här kommer en tuff kille", "Vilka fräcka skor!" Och så vidare. Är det så svårt att använda fantasin? "Hur känns det att ha ett glittrigt tryck på magen?", "Bits hunden på din tröja?", "Vilken härlig grön färg, som gräset!" Det är inte svårare än så. Varför ska barn behöva känna att de ska vara fina/häftiga/snygga/fräcka? De är barn, de ska väl inte behöva bli bedömda efter hur de ser ut? Utseéndet ska väl inte vara viktigt för en treåring? Varför är det viktigt att din dotter ska få känna sig fin? Varför behöver din son känna att han har tuffa kläder till dagis? Det som skapas är press och grupptryck, redan nu.

 

Vi var på kalas hos Dante och Ilons kusin, då kom det en annan gäst dit som jag inte känner så bra. En man som själv har två barn. Han kliver in och "tar över" rummet, rätt högljudd. Dante förstår direkt att det här är en kille med "pondus" och tar sig för pannan och säger: "Åh, jag skulle tagit min coola tröja". Jag blir helt förvånad över att han känner såhär, varpå mannen säger: "Ja det skulle du ha gjort, vad har du nu på tröjan, Alfons? Han är ju löjlig!" Och jag blir helt paralyserad. I en värld där man är snabbtänkt hade man ju nitat honom eller sagt: "Inte lika löjlig som dig, som klankar ner på barn din patetiska mask!" Men det gjorde jag ju inte. Jag bara satt där. Chockad.

Åh, jag önskar att mina barn blir fegisar.

Ja, det låter knäppt, men det kommer från en egoistisk mammas tankar. Igårkväll låg jag och skruvade på mig (tror det är resnerver) och kunde inte förmå mig att somna. Tankarna gick kring barnen denna afton, och hur de kommer bli som stora. Självklart önskar jag att de blir starka individer som kan stå upp för både sig själv och andra. Som vågar säga ifrån om något inte känns rätt. Som hjälper den som ligger, istället för att sparka. Som törs räcka upp handen, ha en omodern telefon, som vågar ha kläder som känns bra istället för kläder som är "inne". Jag önskar att de ser andra människor som likvärdiga, oavsett vem det är och behandlar andra som de själva vill bli behandlade.

Men jag fastnade där någonstans kring tonåren. För där kan de gå åt så många olika håll. Visst, de kan bli underbara slynglar som tycker om att sitta hemma på helgerna och spela brädspel med mamsen och papsen. Vi kan laga god mat tillsammas och ha bra konversationer. De kan bli tekniknördar, som hellre spenderar nätterna i källaren och lanar med andra tekniknördar. Helt ok. Stensamlare, idrottare, whatever. Men blir de helt fantastiska människor som står upp för andra, som går emellan slagsmål istället för att skapa ett.... ja och där någonstans fick jag bryta mina tankegångar, för jag fick en flashback till knivslagsmålet i Hallstahammar för några år sedan då en kille gick emellan ett slagsmål. Och dog.

Kom fram till följande:

1. Varför skaffade jag barn?!
2. Finns det sådana där bubblor man kan bo i på riktigt, som det gör på film? Isånnafall, hur mycket kostar dom?
3. Hur blir man en chill förälder som inte hänger i barnens byxbenen när de ska ut?

Svar kan ges i kommentarsfältet.

Tre gånger nu. Tre gånger har jag sett trailern för Sofias Änglar med mamman som dör i lungcancer och lämnar tre barn efter sig. CAN NOT TAKE IT.

Okej jag läste nyss om det hemska dödsfallet i Arboga då en mamma och hennes niomånaders bäbis hittades döda i hennes hem. Nu är det fastställt att mamman dött av ett sjukdomsfall och barnet av svält, då mamman inte kunde ta hand om barnet. Alltså, det här, det är min värsta mardröm. Ibland när jag inte kan sova ligger jag och tänker på hur det skulle kunna bli om jag fick en stroke, en hjärtinfarkt eller bara dog knall fall och Jimmy var på jobbet. Det här kan göra mig vansinnigt rädd. Om han jobbade dag och jag dog på morgonen, skulle han inte vara hemma förrän vid halv sju snåret och barnen skulle irra runt här själva i tio timmar. Kanske dagis skulle undra varför Dante inte kommit, men jag vet inte om de skulle ringa hem och kolla. Dante kan inte riktigt svara i telefon heller (vi har ingen hemtelefon) så där är det nog kört. Ilon skulle skrika och gråta, Dante skulle kanske försöka trösta och förse dom med något ur kylen. Till slut skulle ju Jimmy komma hem, men tänk om Dante fått för sig att gå och hämta hjälp? Lämna Ilon själv? Tappa bort sig på gatorna... åh jag blir helt gråtig av det här. Inte hälsosamt! Men uppenbarligen händer det ju. Fy fan!

Alltså. Nattade Dante igår och började grina. Men ni andra föräldrar vet väl vad jag pratar om? Jag blir alltid sådär sentimental emellanåt och ba: "Men guuud, ungen är tre år! Min bebis finns därinne i den stora pojkkroppen! Min lilla Dantis...." Så låg jag och tänkte när jag såg hur han sakta slöt sina ögon. Mammaångest deluxe?

Klockan 22:00, det tänds och släcks en lampa i barnens rum.

Jag: Dante, är det du som är vaken?
Dante: Jaa....
(kommer in till oss)
Jag: Har du vaknat?
Dante: Japp!
(börjar klä av sig pyjamasen)
Jag: Varför klär du av dig?
Dante: Så att ingen ska se mig....
Jag: Jaha....
Dante: Nu ska vi se...
(klättrar upp i sängen)
Dante: Godnatt mammaaaaah.....
Jimmy: Godnatt Dante
Dante: Godnatt pappaaaha.....
(somnar omedelbart)

Idag är jag ingen bra mamma. Trött, orkeslös. PMS. Styrde av promenaden imorse för att det regnade. Har sedan dess dammsugit, fixat med tvätten och diskat. Och gjort rent mina rullskridskor. Hade tänkt städa övervåningen idag men orkar seriöst inte. Vet inte vad som är fel. Blähä.

Skönt skönt skönt. Önskar i efterhand att jag haft mer tålamod att packa ner det fint. Blev mer "Nu ska jag lägga ner fint, omlott, såja... hm.. fan! Dante kan du akta dig, ser du inte att granen välter?! Tyyyyst!" Håret i ansiktet, rethostan och tröttheten på det. Faboulus recept. Nu undrar jag bara hur vi ska använda oss av det fina ekot som blir av att inte ha gardiner. Om tre veckor får vi nya fönster och då ska det liksom vara clear space. Vi kanske kan köra någon slags neverending kanon med väggarna och varandra? I övrigt så trodde den fjärde läkaren vi träffar att Ilon var en tjej. Lite roligt. Han hade öroninflammaton, igen, och var tjock i lungorna. Antibiotika och Ventolin blev det utskrivet denna gång och jag tänker att man måste tjäna massa pengar på att äga ett apotek. Vi är sick and tired på att vara hemma med hängiga barn som gnäller och är uttråkade om vartannat. Jag och Jimmy kollar desperat efter weekendresor, ger varandra peppande mentalfives och byter av "argaföräldern" rollen lika smidigt som Ilon klättrar upp för trappen numer. Men det som inte dödar en, stärker har jag hört?

Ja jag vet, headern är skittråkig. Ska ta snyggbilder snart och göra en ny fet en.

Båda barnen somnar 18:50, det är för bra för att vara sant.
Det är inte sant.


Ilon vaknar 19:45 och tar sig för öronen och är ledsen. Får komma upp, alvedondos, mys i soffan. Omnattningen tar en timme. Jag ger nästan upp, provar en flaska välling, det fungerar.

Dante vaknar 21:10, väcker såklart Ilon. Lägger Dante i våran säng, nattar återigen, om Ilon.
Nu är klockan 21:40 och jag är så trött att jag äter knäck för att ens kunna skriva det här.

Nu hänger jag inte med. Dante har slutat med välling och blöja på natten, under samma vecka! Ilon står och gungar på knäna och ska få på sittdelen till vagnen. Aaahhh! Stop time!

Hörrni flerbarnsföräldrar, fråga: När och hur ofta duschar ni, egentligen?

Jag duschar typ, var tredje dag. Om jag har tur.

 

Anyway, vi fick världens mest avbrutna sömn i natt så idag tror jag vi skiter i alla måsten, kör Dante till dagis, nattar Ilon, slår på en film och snusar ikapp i soffan. Peace out!

Idag såg jag en höggravid tjej gå med sitt andra barn i barnvagn, och bolmade på som värsta röksvampen.
Yuck.

 

Jimmys mamma kom över idag och tog med sig barn och barnbarn på promenad till lekparken. Lägligt nog kom Linnea över med Izzy och vi kunde soffhänga i lugnan ro! När de kom tillbaka sov båda barnbarnen och Jimmy och hans mor åkte vidare in till stan. Självklart tajmade kidsen eftermiddagen rakt åt skogen och jag hade behövt åttio armar för att kunna bära, krama, snyta, trösta, bajstvätta och matlaga. Dante vaknade upp snorig och humöret och blodsockret var bottenlågt. Men det ordnade upp sig tillslut. Men damn vad lökigt det blev där ett tag. Hatar när det händer. Man känner sig så otillräcklig!

• Kaffe på handen
• Fruktpuré på byxorna
• Spya, snor, mat, svett, kiss och smuts på min tshirt
• Flottigt hår med torra toppar
• Smink i ögonen
• Flagnande nagellack
• För långa tånaglar
• Trecenitmeters päls på benen
• Smutsig kropp sedan tre dagar tillbaka

Wanna marry me?

Jag vet att det här är lite farligt att prata öppet om men idag på Dantes minisim.... shit maj gadd. 
Tänk er följande scenario:

Ett gäng kommer in i badhuset. Barnen glider in i egna armpuffar och egna simglasögon (!!). Föräldrarna känner varandra sedan tidigare. Världsvana, skulle man kunna säga. De placerar sig i bortre änden av bassängen i väntan på att lektionen ska börja (ni vet som de populära på högstadiet gjorde i bussen). De pratar högt och tjoar medan deras barn tar sats och hoppar i vattnet. Fröken försöker få uppmärksamhet för att sätta igång lektionen men karlarna i gruppen är lite för högljudda och fröken får börja vifta med armarna för att påkalla att hon är där och att hon försöker berätta något. Karlarna i gruppen säger något flamsigt, lite halvhögt, mamman i gruppen flabbar. Fröken ler brett.

Vi förstår snabbt att nivån bland barnen i terminens minisim är väldigt blandad. Barnen är mellan knappa två och fyra år. Vi får förklarat att fröken vill veta lite hur de olika barnen ligger till.  Lektionen förtsätter och "gänget" hejjar på sina barn (tre pojkar) med haranger som: "kom igen nu, du är först, ett steg närmre mållinjen!" Jag orkar inte ens börja tjaffsa om på hur många plan sådana påhejningar är fel. De här lite äldre barnen tog extremt mycket plats, likaså deras föräldrar. De fick oss andra att känna det som att vi var tafatta nybörjare, som att vi lånade simhallen utav dom. Jamen ni vet, det var sådana föräldrar som körde över fröken, förminskade hennes auktoritet och bara ryckte på axlarna medan deras ungar var helt vilda och rejsade om alla andra barn.

I en av de sista övningarna skulle de hoppa i den lilla bassängen genom en rockring och komma upp utanför den. Man skulle klättra uppför stegen och ställa sig i kö och hoppa. Jag kan säga att hälften av barnen fick testa en gång. De tre "världsvana" pojkarna hoppade tio gånger var. Seriöst, jag blev galen. Ilon sov i min famn men jag ställde mig upp och gick bort till bassängen, redo att börja skälla ut föräldrar, fröken, barn, you name it! Men då avbröt hon övningen. Jag kunde se i hennes ögon (frökens alltså) hur jobbig hon tyckte situationen och hela lektionen var. Hon ville liksom vara till lags samtidigt som hon ville visa barnen att det var hon som bestämde men hon kunde inte säga åt ungarna att lämna plats och låta alla testa... nej fy fan vilken jobbig stämning det var.

Jag säger bara tur att Dante inte var intresserad av att testa sista övningen, för hade han ställt sig i kö och inte fått hoppat tack vare ivriga barn som tror de äger stället tack vare deras föräldrar så hade jag fan blivit galen på riktigt. Jag tycker synd om fröken som ska försöka leda lektioner med barn som är på så olika nivå.

Jag tänker också att det måste vara tråkigt för barnen som faktiskt var väldigt simvana att vara med i en sådan "basic" grupp. Att inte föräldrarna ber om att få testa ha dom i en grupp för mer simkunniga? Stimulans och utveckling liksom? Och klart jag fattar att de är stolta över sina barn, att det är det det handlar om. Men hänsyn och respekt inför andra simmande, speciellt i vatten, är otroligt viktigt.

Så. Nu har jag spytt lite. Frågor på det?