Nu är det över!

Det kom faktiskt ett barn!
I fredags kväll (22/7) hade vi matgäster, allt rullade på i vanlig takt (very slow alltså). Natten var smådryg. Vaknade upp vid fyrasnåret av att jag fick en värk som var kraftigare än de tidigare falsklarmen. Vid fem började jag klocka lite, de kom med 15 minuters mellanrum. Jag slumrade till, vaknade, sov, vaknade. Vid sju väckte jag Jimmy och sade att vi borde äta frukost utifall det skulle dra igång "på riktigt", så det gjorde vi. Vid halv nio vaknade barnen och kom ner och åt frukost medan jag låg på soffan och försökte slumra lite. Jimmy skjutsade hem barnen till sina kompisar vid elva för lite lek och vi fick plötsligt lite egentid. Vi började kolla på Star Wars, åt lunch. Värkarna kom med ca 12 minuters mellanrum, de blev inte tätare, men kraftigare. Och höll i sig längre. Så jag ringde och vi kunde åka in. Vi checkade in vid 14.30 och tog kurva. Jag hade sammandragningar, men bara två-tre värkar under tiden jag låg där. När de kollade hur tappen låg till så var den utplånad och jag var öppen 5 cm redan, så vi fick ett rum, yay!
 
Alltså, ni som inte kan förlossningsglosor får väl googla om ni är intresserade.
 
 
Så inne på rummet tog vi det chill, jag försökte dricka lite smoothie, lite nyponsoppa. Bad om ryggmärgsbedövningen i tid denna gång, så de förberedde mig med dropp (vätska är alltid bra) och narkosläkaren kom vid sex och började preppa. Precis när hon var klar fick jag en djävulskt ond värk och tyckte gott att det kunde vara dags snart. Det knäppa var att värkarbetet aldrig blev tätare, jag skulle kunna räkna hur många värkar jag hade totalt från morgon tills det var klart, men de gjorde väldigt ont direkt från start istället. Efter den där värken vid sextiden så bad jag henne kolla hur mycket mer jag hade öppnat mig sedan vi kom in så det gjorde hon. Sex centimeter. TOTALT. Alltså what? Snacka om depp. Hon rispade hål på hinnorna och jag fick första dosen smärtstillande via EDAn. Men precis som med Ilon så tog den snett, förmodligen för att jag haft bindväv som täppt till eller något, så jag blev bara bedövad i vänster sida. Jag lade mig på höger sida för att se om det kunde hjälpa till med att få över smärtlindringen till den sidan, men det kom ingen riktig värk så jag visste inte om det hjälpte. Däremot började det trycka på nedåt istället!
 
 
Jag sade det till barnmorskan och hon tyckte det verkade lite märkligt och viftade kanske mest bort det. Men med bara några minuters mellanrum kom trycken. Så vid sju sade jag åt henne att nu vill jag krysta! Så då kollade hon igen hur öppen jag var och då kände hon huvudet och alla kanter var utplånade och jag var fullt öppen. Så det var bara att köra! Sedan krystade jag tre långa kontrollerade gånger och så var bebisen ute! Det gjorde inte ens ont, det var lugnt och en behaglig stämning i rummet. Däremot kom chocken när vi insåg att det var en DOTTER vi just fått och inte en son som vi varit så bombsäkra på! Så låg hon en stund på mig medan blodet rann tillbaka (bad om sen avnavling) och de kämpade en stund med moderkakan. När den kommit ut och vi fick se att den var komplett så fick Jimmy klippa och jag fick bekanta mig med vår dotter...
 
 
 
 
Lovis Bibbi Marianne
4075g och 51cm
<3 
Förlossningarna, Gravid med Skorpan | | Kommentera |

En unge i minuten

Antar att jag inte var den enda som kollade på fyran igår. Jag njöt av skräckblandad förtjusning. Tänk att ALLA kommer till en punkt under förlossningen då de helt sonika är beredda att ge upp. Det kan låta på lite olika sätt, men alla känner samma sak: Panik. Jag orkar inte mer, jag vill inte, jag har ångrat mig o.s.v. hjälper liksom inte att upprepa som ett mantra när du ligger där och flåsar. Den som ger sig in i leken får leken tåla. För minuter senare när ungen är ute så har du glömt precis hur illa det var.

Kaxig.




Fortfarande rätt kaxig.




Not so kaxig anymore.


Förlossningarna | | 3 kommentarer |

När han kom

Jag träffade Marie under dagen och vi slet med pojkarna i snön för att de skulle få leka av sig lite. När de åkte hem skämtade vi om att vattnet skulle gå och mycket riktigt, 02:50 på natten så gick det! Jimmy trodde först att jag skämtade men insåg snart att det var allvar och ringde sin mamma som bokstavligen sprang hem till oss. Vi åkte in till förlossningen och fick återigen kolla hur bebisen låg, för ingen kunde riktigt känna vad som var upp eller ner. Som tur var, låg han nedåt! Vi fick besked om att vi fick stanna, jag blev kopplad till värkstimulerande dropp och då fick vi stänga av mobilerna. Sakta ökade vi på dosen och värkarna kom igång ordentligt vid lunch. Sista biten gick fort. Jag stod ut till 14:00 ungefär, sen kom EDA:n. Den tog skitbra, på vänster sida... jag lade mig lite på höger sida för att den skulle "rinna över" och då satte krystvärkarna igång direkt. Blev lite paff då jag bara någon timme innan endast var öppen 4 cm, sköterskan kontrollerade och det stämde, jag var fullt öppen och det var bara att köra igång! Testade sittläge i cirka en kvart, men tyckte inte jag fick till något bra tryck så jag lade mig på sidan igen och då tog det fem minuter och två krystningar innan han var ute. Hjäääälp vad chockad jag blev! Men helt otroligt, Jimmy skrattade och jag fick upp Dantes bror på magen. Moderkakan kom ut hel, jag sprack ingenting och gick själv på toa två timmar efter. Vi fick det fina fikat och den finaste lilla killen.

 

 

Ilon, våran fina kille.

3/3 2011

3264 g och 51 cm lång

Förlossningarna | | 12 kommentarer |
Upp