Igår innan jag somnade fick jag minnesbilder från en garderob i huvudet. Det var mamma och pappas klädgarderob när de hade sitt sovrum i mitt och Lars tidigare lekrum. Jag kan inte minnas om jag blivit instängd eller gömt mig där, men jag fick en plötslig flashback. Jag var i och för sig überdramatisk som barn så det kan mycket väl varit så att jag gömt mig där när jag ville spela över. Alternativt "försvinna" så mamma skulle sakna och uppskatta mig mer. Men jag minns det som att jag gråter, det är det som är det obehagliga. Kan inte komma ihåg att mamma någonsin kört med timeouts, hon var mer: "Jag skänker er på loppis!" (hade det varit idag skulle hon sagt: "Snart åker du ut på blocket!"). Så att jag blivit placerad där för att tänka över mina synder känns otippat. Hur som helst.

Jag kom då att tänka lite på min barndom och hur jag var som person. Som jag minns det, hade jag oskrivna uppgifter som jag kände mig tvungen att göra. Ja men typ läxor, se efter lillebror (och sen lillasyster) och stå där och håll den där, hämta det, spring och handla det här.... Ja, ni fattar. Jag var en oumbärlig pusselbit i livet hos familjen Elofson. Iallafall trodde jag det, så det var det jag försökte leva upp till.
Men såklart var jag frustrerad, ett barn är inte perfekt. När jag sade tack efter maten, pratade mer än gärna med de vuxna, hade promenadskor då vi var ute och alltid hade ett vakande öga för detaljer, så slog jag min lillebror typ varje dag. Jag väckte min syster när hon sov i sin spjälsäng så jag kunde ta upp henne. Jag behövde vara behövd, hela tiden. Och jag fixade inte när folk sade åt mig. Om jag gjort fel. Så jag tog ut det på Lars, skyllde på honom. Slog honom så jag kunde trösta honom. Testade fula experiment med hans hjälp så han skulle få skulden. Ja ni hör ju. Egentligen ett hemskt barn. Eller ett helt normalt.

Jag vet inte varför det här kom nu, men jag kan säga att idag är det jag som känner mig liten och har dåligt samvete. Som ser upp till mina småsyskon. För att de blev så fina människor, trots mitt hönsiga beteénde. Det är inte lätt att vara äldst och förstå allt som händer omkring en. Mamma och pappas förhållande höll inte hur mycket jag än slog knut på mig själv för att synas och höras. Katastrofen gick inte att avleda. Idag skulle jag nog inte kalla deras separation för katastrof, men för en åttaåring var det så.

Men gud vad jag babblar, someone stop me!

 

 

 

 

 

På bilden är jag sexton år. Jag har på mig din keps, mest för att retas. Du är inte arton än. Du bär mig, mest för att du kan. Han som tar kortet är din bästa vän, och min pojkvän. Tre år fram i tiden kommer du och jag gråta i varandras armar och jag kommer kyssa dig för första gången, men det vet vi inte än. I den här stunden skrattar jag men mår som sämst i mitt liv, och vet så väl att jag borde släppa och gå vidare. Du tycker om mig lite för mycket, och jag vet det. Men jag fortsätter hänga med han som tar kortet. Alla vi tre hinner lära oss mycket innan du och jag i slutändan blir bästa vänner. Och sen, precis innan du släpper hoppet om mig så fångar jag upp de känslorna. För tre år efter detta kort är taget inser jag att jag är kär i min bästa vän. Och jag ångrar ingenting, för om jag gjort om någonting, hade vi aldrig stått här idag.

 

när det känns som man inte orkar fler motgångar

då man upptäcker fem nya fläckar på soffan

och någon har tappat ett hekto brödsmul på golvet efter morgonens dammsugning

när man inser att det återigen är punktering på vagnen och man borde postat ett brev i förrgår

då plötsligt

en oväntad kyss

en ovanligt lugn och mysig kväll ensam med barnen

en marmeladburk som slank med i matkassen

en insikt i att renoveringen inom kort kommer att vara över

och man inser att det kanske inte är så illa

trots allt

 

hon vet inte vad som är upp

eller ner

hon älskar och känner avsmak på samma gång

skrattar och gråter om vartannat men förstår inte varför

plågar sig själv med att gå barfota i gruset

känner varje steg som glas under ovana, nakna fötter

det här kan jag gott ha, tänker hon

känner sig som en dum unge

dumdristig, envis, oförmögen till att leva och njuta av nuet

vad fan ska det bli av mig, tänker hon och kastar soporna

 

fötterna kliar när hon hoppar tillbaka till gräsmattan

egentligen vill jag ju säga förlåt

en och två och tusen gånger om

tusen gånger

eller mer

varför är allt så jävla svårt?

"Som nu som då är jag kluven, för jag växte upp i en mitt emellan.
De fick mig glödhet och frusen, men det fick gå över som ingenting alls.
Det gick inte över, jag ville tillbaks.
Hjärtat ville fram och tillbaks.
Det gick inte över, jag ville va kvar.
Dom hade mycket att säga, men vad var det dom sa?
Dom packa byxa och tröja, mamma sa: "Ha det så bra!"
Pappa, jag kommer idag. "

(google.se)

 

Igår kväll kollade jag och Jimmy på The Road. En mörk, gripande berättelse om en värld som dör och en pojke som föds. Far och son hankar sig fram genom ett grått, förgiftat landskap.

Obehaglig, jättejobbig, men jättebra film.

Den kändes i magen hela tiden, men läskigast var nog att den kändes så himla verklig.

Tyvär får jag inte headern att fungera i explorer för tillfället.
Ni som har firefox ska ha titeln och bilder längst upp.

Jag lägger upp kapitel lite då och då, vill ni läsa från början så scrolla bara ned.

The Book!

Jag har en underblogg på gång.
Min "bok" som jag snackade om tidigare.
Så det är på gång.... :)

När jag var liten ville jag bli författare. Ordet har alltid varit mig starkare än svärdet även om inspirationen har sviktat med jämna mellanrum. Ett tag skrev jag väldigt bra. Men det var också då jag led som mest. Är det inte typiskt? Klichén om den lidande poeten blir så påtaglig...

Jag har i bakgrunden hållt på att skriva en bok som handlar om tonårskärlek och hur det kan vara att växa upp i två familjer kontra identitetsproblem och sådant där annat tonårsdrabbel. Den är baserad på mig själv, såklart. Och självutlämnande som jag är tänkte jag publicera den i en separat blogg. Tänkte. Jag ville bara höra lite med er, skulle det vara intressant att läsa? Det är även ett första utkast. Har ju pillat och knåpat på denna ända sedan 2005. Vill ha feedback och ris och ros och så, tänkte att det kunde vara en bra idé. Publicera den kapitelvis och så vidare...

När du blir äldre kan jag säga,
att när du upplevde ditt första år på jorden
så snöade det för fullt, ända in i sena mars.

Jag kan berätta hur härlig du var jämt,
tjoade och pratade redan som ny,
att du var glad i princip jämt
och att du var så lätt att handkas med.

Jag ska berätta om hur ivrig du var på världen,
hur du var vaken från dagen du föddes och ända in i evigheten.
Hur du ville sitta upp, prata, titta, vara med och upptäcka jämt och ständigt, alltid.

Jag ska skryta om hur duktig du var på att lära dig saker,
allt ifrån att lipa till att sitta,
hur du vände på dig när du lekte med Kajsa
och fram till du tog dina första steg.

Jag ska berätta om dig, för dig, för jag tycker det är viktigt att lära sig saker om sig själv.
På så vis glömmer du aldrig vem du är, och hur mycket vi alltid älskar dig.

Puss, Mamma.